Jenny Stämberg

Nu har jag precis kommit hem ifrån pjäsen "don't forget to kiss your mother goodbye"som spelas av ungdomar på hasselakollektivet, på gotland. Dessa ungdomar är ungdomar som tidigare själv har missbrukat droger, eller kanske fortfarande kämpar för att bli fria från dessa. Jag tycker det är så jävla STARKT av dessa ungdomar att stå där och spela upp detta för oss, som är fullt medvetna att dom är tidigare missbrukare. Och det står dom för. Dom står där, gör sin grej och är dessutom jävligt bra på det. Jag vet inte om jag själv hade klarat trycket men dessa ungdomar var helt fantastiska! Pjäsen var något bland det bästa jag sett och jag skulle gärna se den tusen gånger om. Den berörde verkligen. Fick en att skratta, gråta, tänka efter och till och med fundera på livet. Får ni någongång chansen att gå och se denna pjäs, GÖR DET.

Det var även folk från kommunen, skolorna, socialen, polisen osv där och svarade på frågor ifrån föräldrar och andra som var där. Alla som undrade något, kunde få ett svar - och dessutom ett BRA svar. Jag är verkligen imponerad av hur bra detta med droger bland unga behandlas i min kommun. Det gör mig faktiskt lite stolt över att bo här. Fick även höra om "Unga för unga". Detta är alltså unga som hjälper andra unga. Vet inte jättemycket om detta ännu men vad jag förstår ingår nattvandring osv. Detta är något jag verkligen ska sätta mig in i och även kanske delta. Vill verkligen hjälpa till och droger och alkohol är saker som faktiskt intresserad mig personligen. Inte att använda, eller överbruka (klart jag dricker alkohol, men inte alls ofta längre). Men att läsa om, lära sig om osv.

Denna kväll har faktiskt förändrat min syn på väldigt mycket och det är jag glad över.

Men det som faktiskt berörde mest på hela pjäsen var när dom hade en kista framme, där det skulle varit en kille som dött av droger i. Sen sjöng dom. Tears in heaven. Exakt samma låt som Andreas spelade på min morfars begravning. Han hade ingenting med droger att göra. Men kistan, sången, känslan. Det berörde mig verkligen och det kändes som om jag satt där på begravningen igen men gropen i hjärtat. Jag saknar dig morfar.

Jag har insett hur viktigt det är att alltid finnas för sina vänner, familj och andra nära. Oavsett vad som händer ska man aldrig vända ryggen till. Aldrig. ♥