Jenny Stämberg

Ni vet, när ens mamma som man levt med själv (eller med lillebror) skaffar en pojkvän kan mycket ändras. Dom slutar helt enkelt tro att man existerar. I deras värld finns bara dom och att respektera någon annan går verkligen inte. Jag förstår att det är såhär i början när man är nykära och så, men nu efter nästan tre år? Kom igen, ska jag aldrig få vara en del av familjen igen. Är det bara ni två föralltid nu för tiden? Jag håller med om att det inte är så jämt, eftersom min mammas pojkvän bor i lidköping så är dom inte tillsammans jämt. När han inte är här är min mamma mycket snällare, trevligare och dessutom så tänker hon till och med på mig ibland! Men, när han är här är det rena motsattsen. Hon är alltid mycket otrevligare, inte så snäll och tänker aldrig på mig. Vilket han inte gör heller. Eller jo, det gör han.. och hon med, men när det gäller helt fel saker! Att helt plötsligt känna sig som en som inte tillhör sin egen familj som någon främmnade kille kommit och tagit över var en svår känsla i början, men man lär sig hantera den väldigt bra. Man lär sig att man ska själv också lära sig välja bort familjen för att inte själv bli sårad. När dom helt enkelt "glömmer" att fråga om man vill följa med någonstans, fråga om man vill ha fika, eller om man ens tycker om maten dom tänker laga. Till slut så ger man upp. Man önskar bara att man kunde fly och slippa dessa egoistiska människor, men fan, är man 18 år utan inkomst är det inte särskilt lätt. Jag har så många gånger önskat att jag bara kunde bo själv, bara för en stund! Men nej. Jag lever kvar här och lever i min ensamhet. Min mamma har undrat förut varför jag är mycket på mitt rum.. och är det verkligen så konstigt när man knappt känner sig välkommen i deras närvaro? Jag tycker inte det. Mitt rum är min fristad och hade jag inte haft det hade jag varit död för länge sen.

Idag var en sån här dag. Det börjar med att dom tänker fika, Daniel (mammas pojkvän) tar fram två kaffekoppar, tinar TVÅ bullar och tar fram TVÅ muffins, till dom självklart. Sånt har hänt förut, han kan till och med ha köpt bara TVÅ bakelser eller liknande när han varit och handlat och som dom sedan ska fika på, ÄVEN fast jag är hemma. Och nu har dom planerat att äta korvgryta med potatis. Min mamma vet att jag inte gillar detta och jag säger det när dom tar upp ingredienserna ur kassarna ifrån affären, då säger DANIEL att han inte visste det. Nej, men hur svårt ska det vara att fråga mig eller mamma om ALLA som ska äta maten tycker om den då? Tydligen väldigt svårt. Efter mycket om och men kommer mamma in i mitt rum och frågar om det går bra att jag äter potatis, falukorv och vitsås, vilket var min favorit förut men som jag inte alls gillar särskilt mycket längre. Jag säger att jag inte alls är sugen på det och att jag hellre äter något annat, som jag kan fixa själv. Men nej, då blir hon väldigt sur och tycker att JAG är respektlös för att jag inte vill äta det hon serverar. Jag tycker inte att det är jag som är respektlös. Jag föreslår ju att laga mat till mig själv, IGEN, för att dom ska kunna äta något som bara DOM gillar. Hon börjar självklart skrika och säga att jag inte alls får röra hennes kylskåp om det inte duger och att om jag ska äta något så får jag handla det själv.

Så, det blir visst ingen mat för Jenny idag, lika bra det.. att svälta sig själv är kul.