Jenny Stämberg

Ni vet det där med "och så levde dom lyckliga i alla sina dagar..". Det som bara finns i sagor. Jag tror på det. Det finns i verkligheten också. Jag tror att det finns folk som faktiskt lever lyckligt i alla sina dagar, jag tror bara inte att jag är en av dom. Vet ni varför? Jag tror inte jag är värd det. Min värld är menad att vara olycklig, tråkig och förfärlig. Varför skulle jag få leva lycklig? Varför har jag gjort mig förtjänt av det? Det har jag inte.

Som alla människor har jag också mina "up and downs", det är ju vanligt. Kommer och går hos alla. Men hos mig är det annorlunda. Får jag mina "ups" gör jag nästan vad som helst (omedvetet) för att förvandla det till ett "down". Men har jag däremot ett "down" då gör jag vad som helst för att hålla det kvar där. Jag försöker aldrig kämpa mig upp. Eller jo, på utsidan. När alla ser och hör, kämpar jag. Jag kämpar mer än någon annan. Men här inne, i mig, där kämpar jag aldrig. Där sjunker jag bara längre ner i hålet och jag kommer inte upp. Varför ska jag vara så?

Jag är sämre än alla andra, det har jag alltid varit. Jag har aldrig försökt att se mig som något annat, aldrig här inne. I mina drömmar, där är jag bättre än alla. Jag äger världen, där inne. Varför kan det inte vara så istället? Jag skulle behöva satsa på att hitta mig själv. Jag tror jag skulle behöva det. Att veta vem jag faktiskt är på riktigt. Inte bara här utan på, utan vem jag är här inne. I hjärtat. Vem är jag där?




Och du, jag är inte värd dig...