Jenny Stämberg

Idag skulle jag och Markus ha firat två månader. Det blev aldrig så mycket, vi hann liksom inte till det. Jag älskar dig fortfarande, det gör jag. Men, vi funkar inte. Jag klarar inte det, vi bråkar, jag blir ledsen, du blir ledsen. Vi kan inte ha det så! Men jag vill inte leva utan dig, jag tycker ju så pass mycket om dig så det känns så onödigt att bara kasta bort alltihop! Vi försökte, du var här i veckan, vi hade det så mysigt som vi alltid har det, allting var ungefär som vanligt, dock nästan inge bråk och sånt. Men sista dagen, du nämner att allt är som vanligt och undrar vad skillnaden är egentligen. Det fanns ingen skillnad. Det enda var att vi inte var tillsammans, vi var inte pojkvän/flickvän. För dig kanske det inte är så stort, men för mig är det det. Jag vill inte vara tillsammans med någon som jag VET att jag aldrig skulle klara en vecka med i samma lägenhet, det funkar ju inte. Och det vet du med Markus. Men jag är mer än gärna MED dig för att jag vet att jag samtidigt älskar dig och vill inte tappa dig. Jag förstår dock helt om du inte vill, även fast det var din idé att vi skulle ses. Men, jag vet inte vad du hade hoppats på, eller vad du hade förväntat dig? Men jag vill i alla fall inte ha något förhållande, det klarar jag inte. Men jag vill ha dig, det vill jag.

Du är alldeles för bra för mig dessutom, jag är inte värd dig på något sätt och egentligen förstår jag inte alls vad du ser i mig, efter att du sagt att du tycker jag är elak i det mesta jag säger så förstår jag inte. Det kan egentligen inte finnas mycket med mig som du gillar, på riktigt. Jag struntar i det. Så länge du är här, kramar mig och får mig att känna mig som en prinsessa så spelar det ingen roll. Inte längre.

Jag hade en väldigt fin och underbar tid med dig. En tid jag aldrig glömmer. Jag är väldigt glad att du hann träffa min familj och mina vänner, dock är jag oerhört ledsen att jag inte hann träffa dina. Det hade varit kul att se vilka du umgås med och hur ni har det och vad ni gör! En dag kanske jag får tillfälle att göra det, men som din vän. Vore lika bra det. Jag tycker om dig och ser ditt liv som väldigt faschinerande, eftersom det är så väldigt olikt ifrån mitt. Men det är nog det som var lite bra med oss ändå, att vi var väldigt olika. Även fast det också var det som gjorde att vi inte klarade det tillsammans.

Det finns så många sidor med dig som jag älskar, men det finns lika många som jag inte gillar alls, jag vet att om man älskar någon så ska man älska alla dess sidor, men jag kan inte göra det. Jag har försökt, och det går inte. Jag är dock glad över att du har försökt göra det med mig, men jag tycker inte att du ska behöva det. I fortsättningen, om du fortfarande vill vara min vän vill jag att du utan problem ska kunna prata med mig om du tycker jag är elak eller något liknande. Jag vill att du ska gilla mig hela tiden!

Jag hoppas att detta gjorde dig lite klarare i hjärnan, det gjorde det mig i alla fall.
Och du, glöm aldrig att jag älskar dig. Och att jag alltid finns här för dig, alltid.


Lite bilder ifrån din och min tid tillsammans: