Jenny Stämberg

Att bo ensam är både skönt och obehagligt. Jag är en människa som är väldigt beroende av människor, närhet, kontakt och att helt enkelt få prata och känna mig hörd. När jag nu bor ensam, praktikserar 9-16 varje dag och efter det ska sköta hushållssysslor så finns det inte mycket tid över till att träffa vänner, familj, släkt, nära och kära helt enkelt. Jag bor inte ensam helt. Min mamma ligger på sjukhus, och då bor jag ensam. Jag har ingen aning om när min mamma kommer hem igen, men även när hon gör det så är det inte alltid hon är hemma. Hon har en pojkvän i Lidköping vilket gör att hon är mycket där också. Jag tycker oftast att det är väldigt skönt när hon åker iväg, för att jag är samtidigt en människor som gillar att vara lite ensam, lite för mig själv. Men aldrig för länge. Några dagar då och då räcker liksom för mig. Nu har jag bott här själv i över två veckor och det känns verkligen ensamt och tråkigt. Jag tycker om att ha mamma hemma för det mesta, det är skönt och känns tryggt. Som dom flesta vet är jag extremt mörkrädd, har väldigt bra fantasi och tror på det mesta. Det gör att jag går runt och är livrädd halva delen av dygnet. Inte det allra bästa när man bor själv. Men jag överlever och får det att funka. Det är ju aldrig något som faktiskt hänt mig på riktigt, inte i mitt hem i alla fall. Men att sitta ner varje kväll och äta middag själv, att diska, laga mat, tvätta, kolla på tv själv, kolla på film själv, vara klädråd till mig själv, allt är inte så kul. Eller ja, inget är kul att göra själv! Det är därför jag behöver någon. Men det är inte så att jag vill att kompisar ska komma hit och bo heller, för det vill jag inte. Jag tycker inte så mycket om att bo med kompisar heller under längre perioder, det funkar ett par dagar, en vecka kanske men sen har jag tröttnat rejält. Dessutom har jag precis gjort slut med min pojkvän, för att vi helt enkelt inte fungerade tillsammans under längre perioder. Undra om jag fungerar ihop med någon alls under längre perioder? I alla fall, min största önskan innan var att få en egen lägenhet, det är det inte längre. Min största önskan nu är att få tillbaka min mamma...

Oftast så räddar jag mig själv med att inte visa min känslor. Att visa för någon att jag tycker att det är extremt jobbigt att min mamma ligger på sjukhus är något jag aldrig skulle göra. Dessutom är jag rädd. Vad händer om hon inte kommer hem igen? Detta är saker jag oftast väljer att inte prata om, just för att det är så jobbigt. Jag har mina känslor, och jag döljer dom bra. Min mamma har varit sjuk stora delar av min uppväxt på senare tider. Hon brukade nästan aldrig berätta vad hon var för sjuk, varför vet jag inte men tror det var för att inte oroa oss för mycket. Hon har ju alltid blivit bra igen! Men för mig som ung var det extremt jobbigt när det ringde till skolan och dom berättade att min mamma åkte ambulans in till sjukhuset, eller när jag hittade henne utanför porten liggandes på marken, när hennes jobbarkompisar ringde till mig och bad mig gå till vårdcentralen för att min mamma hade blivit medvetslös och att jag behövde åka med henne in till sjukhuset. Allt detta är hårt. Tufft. Men jag klarar det. Jag visar inte att jag är ledsen, aldrig så att någon ser. Men nu när jag ligger hemma på kvällarna och tänker på min mamma så kan jag inget annat än att gråta. Jag vet att hon kommer hem igen, det gör hon! Men jag vet också att hon kommer bli sjuk igen, och att någon dag så kommer hon faktiskt inte komma hem. Jag hoppas att den dagen är väldigt, väldigt, väldigt långt borta.. För att det finns inte någon annan i hela världen som jag älskar mer än vad jag älskar min mamma!