Rättegången avklarad.
Rättegången gick rätt bra. Jag tycker att jag var duktig med att berätta allting korrekt och bra. Satt och skakade hela tiden men det funkade. Jag grät knappt någonting i rättsalen.
Men innan så satt vi och förberedde med margareta & pirjo ifrån brottsofferjouren och då ser jag att pappa, fredric och thomas (kusin..) står utanför så jag går ut för att säga hej. Jag har pratat lite med Fredric dagen innan och förklarat att jag inte ville ha det såhär och att jag älskade honom och jag fick ett sms tillbaka där det stod " Jag förstår vad du menar. Jag älskar dig med." Så jag tänkte, det måste ju vara okej?
Men nej, Fredric blir genast ledsen och går iväg. Men jag tänkte att min pappa måste jag ju kunna prata med? Han är ändå min pappa och borde förstå mig också? Men nej, han är skit arg och förklarar för mig hur dum i huvudet jag är som gör detta med Fredric. Han kollar på mig med sin argaste blick jag någonsin sett och jag bryter ihop. Jag går tillbaka till mamma och dom och sen är det kört. Jag kan inte sluta gråta. Redan där sket det sig.
Men vill min pappa vara sån så är det hans förlust, just nu känner jag bara att jag behöver inte honom i mitt liv, han har aldrig varit någon "pappa" direkt så jag ska nog klara mig utan honom resten av livet också. Och jag förstår inte hur han kan anklaga oss för att vara dåliga när han själv har slagit fredric och när vi var lite mindre lämnade oss ensamma och gick ut på krogen och söp flera dagar i veckan. Dessutom tog han hem sina äckel kompisar hela tiden som också såklart skulle sitta och dricka massa öl?Jag fick dessutom vara MED honom på Bro Baren när jag var TOLV år tills klockan 12-1 på natten för att han ville dricka öl med sina kompisar och jag inte ville vara ensam hemma, för att jag var/är rädd! Bra miljö för barn? Knappast! Han borde tänka efter innan han anklagar oss för något. Men som sagt. Det är hans förlust. Det gör mig bara väldigt ledsen att han inte kan tänka sig in i min situation.
Dessutom är det inte så att jag itne vill ha något med Fredric att göra, för det vill jag. Jag vill MER än gärna ha en BRA relation med Fredric så att vi kan umgås som riktiga syskon! Jag skulle vilja umgås med honom precis som vilken vän som helst, och ibland har vi kunnat det, men blir Fredric minsta lilla arg så slåss han och han VET om det själv! Han vet det och han ångrar sig efter och det vet jag att han gör MEN det betyder inte att den situationen fungerar att leva i. Det gör den inte. Det TÄR på en så mycket psykiskt att man själv mår väldigt dåligt på grund av detta. Men som jag har sagt, detta betyder inte att jag inte älskar min lillebror, för det gör jag! Han är ju min lillebror, det är klart jag älskar honom!
Jag vill inte gå in allt för mycket på själva rättegången och vad som sas men det var helt okej. Det gick och nu har han fått sin dom som inte var allt för hård, vilket jag är glad för. Jag vill inte att han ska straffas, jag vill att han ska få hjälp med sina aggressioner så att han kan sluta slåss och försvinna in i "mörket" som han gör ibland. Jag vill att han ska vara som vilken 15åring som helst och jag tror att det är på god väg nu. Jag känner att det här kommer bli bra. Så längre Fredric själv vill och kämpar lite för det!
Jag hoppas som sagt att kunna umgås med min bror som en vanlig bror och det tror jag att vi kommer kunna göra inom snar framtid om det fortsätter såhär bra. Fan det känns faktiskt rätt bra i hjärtat. Även fast vissa inte förstår hur man kan göra såhär mot sin egen bror VET jag att det var för det bästa. Jag bara vet det.
Min bror smsade precis mig och frågade hur jag mådde och sa tack. Han sa TACK till mig för att det blev såhär. Han sa även att han mådde bra och att han inte tyckte det var så jobbigt i rätten. Fan. Det gör mig varm. Jag vill inte att han ska må dåligt.
Älskar dig lillebror! <3
Men innan så satt vi och förberedde med margareta & pirjo ifrån brottsofferjouren och då ser jag att pappa, fredric och thomas (kusin..) står utanför så jag går ut för att säga hej. Jag har pratat lite med Fredric dagen innan och förklarat att jag inte ville ha det såhär och att jag älskade honom och jag fick ett sms tillbaka där det stod " Jag förstår vad du menar. Jag älskar dig med." Så jag tänkte, det måste ju vara okej?
Men nej, Fredric blir genast ledsen och går iväg. Men jag tänkte att min pappa måste jag ju kunna prata med? Han är ändå min pappa och borde förstå mig också? Men nej, han är skit arg och förklarar för mig hur dum i huvudet jag är som gör detta med Fredric. Han kollar på mig med sin argaste blick jag någonsin sett och jag bryter ihop. Jag går tillbaka till mamma och dom och sen är det kört. Jag kan inte sluta gråta. Redan där sket det sig.
Men vill min pappa vara sån så är det hans förlust, just nu känner jag bara att jag behöver inte honom i mitt liv, han har aldrig varit någon "pappa" direkt så jag ska nog klara mig utan honom resten av livet också. Och jag förstår inte hur han kan anklaga oss för att vara dåliga när han själv har slagit fredric och när vi var lite mindre lämnade oss ensamma och gick ut på krogen och söp flera dagar i veckan. Dessutom tog han hem sina äckel kompisar hela tiden som också såklart skulle sitta och dricka massa öl?Jag fick dessutom vara MED honom på Bro Baren när jag var TOLV år tills klockan 12-1 på natten för att han ville dricka öl med sina kompisar och jag inte ville vara ensam hemma, för att jag var/är rädd! Bra miljö för barn? Knappast! Han borde tänka efter innan han anklagar oss för något. Men som sagt. Det är hans förlust. Det gör mig bara väldigt ledsen att han inte kan tänka sig in i min situation.
Dessutom är det inte så att jag itne vill ha något med Fredric att göra, för det vill jag. Jag vill MER än gärna ha en BRA relation med Fredric så att vi kan umgås som riktiga syskon! Jag skulle vilja umgås med honom precis som vilken vän som helst, och ibland har vi kunnat det, men blir Fredric minsta lilla arg så slåss han och han VET om det själv! Han vet det och han ångrar sig efter och det vet jag att han gör MEN det betyder inte att den situationen fungerar att leva i. Det gör den inte. Det TÄR på en så mycket psykiskt att man själv mår väldigt dåligt på grund av detta. Men som jag har sagt, detta betyder inte att jag inte älskar min lillebror, för det gör jag! Han är ju min lillebror, det är klart jag älskar honom!
Jag vill inte gå in allt för mycket på själva rättegången och vad som sas men det var helt okej. Det gick och nu har han fått sin dom som inte var allt för hård, vilket jag är glad för. Jag vill inte att han ska straffas, jag vill att han ska få hjälp med sina aggressioner så att han kan sluta slåss och försvinna in i "mörket" som han gör ibland. Jag vill att han ska vara som vilken 15åring som helst och jag tror att det är på god väg nu. Jag känner att det här kommer bli bra. Så längre Fredric själv vill och kämpar lite för det!
Jag hoppas som sagt att kunna umgås med min bror som en vanlig bror och det tror jag att vi kommer kunna göra inom snar framtid om det fortsätter såhär bra. Fan det känns faktiskt rätt bra i hjärtat. Även fast vissa inte förstår hur man kan göra såhär mot sin egen bror VET jag att det var för det bästa. Jag bara vet det.
Min bror smsade precis mig och frågade hur jag mådde och sa tack. Han sa TACK till mig för att det blev såhär. Han sa även att han mådde bra och att han inte tyckte det var så jobbigt i rätten. Fan. Det gör mig varm. Jag vill inte att han ska må dåligt.
Älskar dig lillebror! <3
Kommentarer
Trackback
