Tankar
Nu när klockan är sådär lite över halv två och jag inte är ett dugg trött för att jag sovit bort ännu en dag av denna underbara sommar funderar jag lite på hur jag egentligen mår. Vad som egentligen gör mig lycklig och olycklig. Vad jag behöver för att orka med vardagen och vad jag absolut inte klarar av.
Jag kände helt enkelt för att skriva av mig lite och detta är bästa stället för det.
Just nu oroar jag mig. Eller nej, jag oroar mig inte men jag är avundsjuk, eller svartsjuk kanske det är? Fast jag vet egentligen inte varför. Jag bara känner hur det bubblar inom mig och jag kan inte göra någonting åt det. Eller det är nog inte det, varför skulle det vara det? Jag känner bara att jag vill att allting ska gå bra och att det inte ska skita sig som vanligt. Snälla! (Om det nu finns en gud...blabla..) Vi ska inte gå in så mycket på ämnet och så men vafan, jag är rätt hopplös. Varför? Jo, för att jag aldrig kan hantera såna här grejer bra. Jag gör alltid bort mig och sen skiter allt sig ganska rejält. Jag hajar inte vad som är fel med mig egentligen, skärp till dig jenny! Att träffa killar kanske inte är för mig trots allt? Vad ska jag göra då.. bli en ny "katttant"? Snart dör jag, på riktigt!
Mina tankar rullar snabbt över till skolan. Fan. Jag har börjat tänka på det, hur ska jag klara det? Allt jag känner för att göra är att ligga hemma och sova. Jag vet inte, jag var taggad.. eller jag tror jag är taggad. Men ändå inte. Min kropp, min hjärna orkar inte! Är jag sjuk? Deprimerad? Vad är problemet? Varför känner jag som jag gör? Jag kan inte koppla allting i mitt huvud och jag kan inte komma fram till något lämpligt svar! Det är inte så att jag vill ligga hemma, göra ingenting hela dagarna. Jag vill vara ute, träffa kompisar, promenera, dansa och göra roliga saker men det gör jag inte. Vad är det som behövs? Motivation? Jag vill verkligen slippa vara denna slappa-tråkiga-värdelösa-jenny, om så bara för ett tag! Hjälp?
Men som sagt, skolan. På torsdag. Jag vill så gärna att det ska gå bra, jag vill så gärna ha bra betyg. Jag vet att jag kan! Om jag bara vill. Men så var vi på ruta ett igen, motivationen! Jag hittar det inte, det finns inte inom mig! Tänk att gå ut tvåan med massa mvg och vg? Det är mitt mål! Men får att uppnå ett mål måste man ha motivation och drivförmåga, det har jag inte. Jag vet att det finns där inne, nånstans, men jag får inte fram det! Jag kan inte hjälpa det. Hur gör man? VAD ÄR FEL?
Det känns som att väldigt mycket jag gör, gör jag fel. Egentligen är det ju inte meningen att göra fel men det liksom bara blir så. Ibland ljuger jag, lite för mycket, för lite för många. Det är inte lika ofta som förut men ändå, jag vet att jag ljuger. Min mamma är en kvinna som har fått stått ut med många lögner genom åren, hon vet det själv och är inte dum. hon går inte på dom längre, men det hjälps inte, jag ljuger ändå. Hon ska ha all cred i världen för att hon ens orkar med mig! Det krävs en stark kvinna, och ett stort hjärta för att göra det! Vi har haft våra nedgångar och uppgångar. Personligen gillar jag uppgångarna mycket mer, men nedgångarna har varit flest. Men mamma, när vi hittar på saker bara du och jag, det är då jag är som lyckligast! Du är alltid bäst i mitt hjärta, alltid!
Varför kan jag inte börja bete mig som en människa? Börja umgås med min kompisar så mycket som jag vill, göra allt det där jag vill göra, leta reda på ett ordentligt helgjobb så jag snart slipper börja gå på malmskillnadsgatan, hjälpa till hemma, vara en snäll dotter och visa min mamma hur mycket jag verkligen älskar henne, sluta träffa killar som är idioter och bara träffa dom där söta, snälla, trevliga killarna (vart jag nu ska hitta dom?).. Det är bara några av de få saker jag vill göra.. eller ja, måste göra! INSPIRATION, TACK!
Och allt jag egentligen bara vill är ju att vara lycklig..
Ska det vara så svårt?
Jag kände helt enkelt för att skriva av mig lite och detta är bästa stället för det.
Just nu oroar jag mig. Eller nej, jag oroar mig inte men jag är avundsjuk, eller svartsjuk kanske det är? Fast jag vet egentligen inte varför. Jag bara känner hur det bubblar inom mig och jag kan inte göra någonting åt det. Eller det är nog inte det, varför skulle det vara det? Jag känner bara att jag vill att allting ska gå bra och att det inte ska skita sig som vanligt. Snälla! (Om det nu finns en gud...blabla..) Vi ska inte gå in så mycket på ämnet och så men vafan, jag är rätt hopplös. Varför? Jo, för att jag aldrig kan hantera såna här grejer bra. Jag gör alltid bort mig och sen skiter allt sig ganska rejält. Jag hajar inte vad som är fel med mig egentligen, skärp till dig jenny! Att träffa killar kanske inte är för mig trots allt? Vad ska jag göra då.. bli en ny "katttant"? Snart dör jag, på riktigt!
Mina tankar rullar snabbt över till skolan. Fan. Jag har börjat tänka på det, hur ska jag klara det? Allt jag känner för att göra är att ligga hemma och sova. Jag vet inte, jag var taggad.. eller jag tror jag är taggad. Men ändå inte. Min kropp, min hjärna orkar inte! Är jag sjuk? Deprimerad? Vad är problemet? Varför känner jag som jag gör? Jag kan inte koppla allting i mitt huvud och jag kan inte komma fram till något lämpligt svar! Det är inte så att jag vill ligga hemma, göra ingenting hela dagarna. Jag vill vara ute, träffa kompisar, promenera, dansa och göra roliga saker men det gör jag inte. Vad är det som behövs? Motivation? Jag vill verkligen slippa vara denna slappa-tråkiga-värdelösa-jenny, om så bara för ett tag! Hjälp?
Men som sagt, skolan. På torsdag. Jag vill så gärna att det ska gå bra, jag vill så gärna ha bra betyg. Jag vet att jag kan! Om jag bara vill. Men så var vi på ruta ett igen, motivationen! Jag hittar det inte, det finns inte inom mig! Tänk att gå ut tvåan med massa mvg och vg? Det är mitt mål! Men får att uppnå ett mål måste man ha motivation och drivförmåga, det har jag inte. Jag vet att det finns där inne, nånstans, men jag får inte fram det! Jag kan inte hjälpa det. Hur gör man? VAD ÄR FEL?
Det känns som att väldigt mycket jag gör, gör jag fel. Egentligen är det ju inte meningen att göra fel men det liksom bara blir så. Ibland ljuger jag, lite för mycket, för lite för många. Det är inte lika ofta som förut men ändå, jag vet att jag ljuger. Min mamma är en kvinna som har fått stått ut med många lögner genom åren, hon vet det själv och är inte dum. hon går inte på dom längre, men det hjälps inte, jag ljuger ändå. Hon ska ha all cred i världen för att hon ens orkar med mig! Det krävs en stark kvinna, och ett stort hjärta för att göra det! Vi har haft våra nedgångar och uppgångar. Personligen gillar jag uppgångarna mycket mer, men nedgångarna har varit flest. Men mamma, när vi hittar på saker bara du och jag, det är då jag är som lyckligast! Du är alltid bäst i mitt hjärta, alltid!
Varför kan jag inte börja bete mig som en människa? Börja umgås med min kompisar så mycket som jag vill, göra allt det där jag vill göra, leta reda på ett ordentligt helgjobb så jag snart slipper börja gå på malmskillnadsgatan, hjälpa till hemma, vara en snäll dotter och visa min mamma hur mycket jag verkligen älskar henne, sluta träffa killar som är idioter och bara träffa dom där söta, snälla, trevliga killarna (vart jag nu ska hitta dom?).. Det är bara några av de få saker jag vill göra.. eller ja, måste göra! INSPIRATION, TACK!
Och allt jag egentligen bara vill är ju att vara lycklig..
Ska det vara så svårt?
Kommentarer
Trackback
